Höstlöv

Annonser

Stenbänken

Idag hade jag min nyrengjorda kamera med mig på lunchpromenaden. Det här motivet har jag fotat miljoner gånger utan att få till det som jag önskar. Jag tänker alltid på Maria Gripes Skuggan över stenbänken när jag går förbi den här platsen och det är väl något av den känslan jag vill få in i bilden. Jag har testat alla möjliga angreppssätt, men vissa bilder finns helt enkelt bara i huvudet.

Läst: Nära fåglar

Roine Magnusson, Åsa Ottosson, Mats Ottosson.
Nära fåglar.
Bonnier fakta 2017.

Vi försöker inte begripa varför fågelskådare är intresserade av sällsynta fåglar. Vi är mer nyfikna på varför så gott som alla människor berörs av de vardagligaste fågelupplevelser: av rödhakens blick, av talgoxarnas pickande på fönsterrutan när maten är slut i fröautomaten, av måsarnas vita tecken på sommarhimlen.

Beror vår kärlek till fåglarna på deras årsvisa regelbundenhet? Fåglarna påminner oss så tydligt om årstidernas växlingar. Sädesärlans punktliga ankomst på våren, rovfågelskruvarna när de ger sig i väg under hösten och domherrens röda uppenbarelse till jul vid våra fågelbord.

Något är det i den där regelbundenheten som ger oss trygghet, filosoferar författarna. De skänker trygghet, men väcker också vår fascination. Tänk att ha vingar och ha hela världen som sitt hem? Det är något alldeles särskilt med att beskåda flockarna när de anländer om våren och flyttar igen till hösten. Tänk om man kunde få följa med?

Fåglarna är de djur som kommer oss allra närmast i vardagen och som de flesta har en relation till utan större ansträngning. Som gräsänder, till exempel. De där alldeles vanliga änderna som praktiskt taget kommer springande emot en i parken för att be om mat. Så vanliga att vi blir blinda för deras oerhörda skönhet.

Att ha sett och kommit nära den lilla ugglan, sparvugglan, är inte alla förunnat. Jag har sett den en enda gång och det var ett fascinerande möte med den där lilla fågeln med sin så uttrycksfulla uggleblick.

I boken berättar en man om att sparvugglor kan låta en komma riktigt nära, så länge inte ungarna lämnat boet. Han har därför fascinerat kunnat sitta utanför boet och på nära håll se hur uggleparet lever och baxar in byten mycket större än de själva i sitt bo.

Så presenteras 30 olika fåglar med vackra studioporträtt av Roine Magnusson och finurliga och underfundiga texter av Mats och Åsa Ottosson. Utöver de vanliga anekdoterna om de olika fåglarna finns här också berättelser om människors möten och relation till de olika fåglarna. Hur de knivskarpa porträtten är tagna beskrivs i ett eget kapitel i boken.

Boken ger en ny, filosofisk vinkel på vår nära relation till fåglarna. Det är tjusigt formgivet och en fröjd för ögat.

Skriven för dagensbok.com

Fåglar 2017

Här är listan på fåglar jag sett hittills i år. Ovan under fliken ”fågelskådning” finns fler listor.

Alfågel
Backsvala
Bergand
Bergfink
Bivråk
Björktrast
Blå kärrhök
Blåhake
Blåmes
Bläsand
Bläsgås
Bofink
Brun glada
Brun kärrhök
Brunand
Brushane
Buskskvätta
Domherre
Drillsnäppa
Dubbelbeckasin
Dubbeltrast
Duvhök
Dvärgmås
Ejder
Enkelbeckasin
Entita
Fasan
Fiskgjuse
Fiskmås
Fisktärna
Fjällvråk
Fältpiplärka
Gluttsnäppa
Gransångare
Gravand
Grå flugsnappare
Grågås
Gråhakedopping
Gråhäger
Gråsiska
Gråsparv
Gråtrut
Gräsand
Grönbena
Grönfink
Gröngöling
Grönsiska
Grönsångare
Gulhämpling
Gulsparv
Gulärla
Gärdsmyg
Gök
Göktyta
Halsbandsflugsnappare
Havstrut
Havsörn
Hussvala
Hämpling
Härmsångare
Jaktfalk
Järnsparv
Kaja
Kanadagås
Kattuggla
Kentsk tärna
Knipa
Knölsvan
Koltrast
Korp
Kricka
Kråka
Kungsfiskare
Kungsfågel
Kustlabb
Kustpipare
Kustsnäppa
Kärrsnäppa
Kärrsångare
Ladusvala
Ljungpipare
Lärkfalk
Lövsångare
Mindre flugsnappare
Mindre hackspett
Mindre korsnäbb
Mindre sångsvan
Morkulla
Mosnäppa
Myrsnäppa
Myrspov
Näktergal
Nötskrika
Nötväcka
Ormvråk
Pilfink
Prutgås
Rapphöna
Ringduva
Ringtrast
Roskarl
Råka
Röd glada
Rödbena
Rödhake
Rödhuvad dykand
Rödspov
Rödstjärt
Rödvingetrast
Rörhöna
Rörsångare
Salskrake
Sandlöpare
Sidensvans
Silltrut
Silvertärna
Skata
Skedand
Skogsduva
Skrattmås
Skräntärna
Skäggdopping
Skäggmes
Skärfläcka
Smalnäbbad simsnäppa
Småskrake
Småspov
Småtärna
Snatterand
Snösparv
Sommargylling
Sothöna
Sparvhök
Spillkråka
Spovsnäppa
Stare
Steglits
Stenfalk
Stenknäck
Stenskvätta
Stjärtmes
Storlom
Storskarv
Storskrake
Storspov
Strandskata
Stäppörn
Större hackspett
Större strandpipare
Svart rödstjärt
Svarthakedopping
Svarthätta
Svartmes
Svarttärna
Svartvit flugsnappare
Svärta
Sånglärka
Sångsvan
Sädesärla
Sävsparv
Sävsångare
Talgoxe
Talltita
Taltrast
Tamduva
Tofsmes
Tofsvipa
Tornfalk
Tornseglare
Trana
Tretåig hackspett
Trädgårdssångare
Trädkrypare
Trädlärka
Trädpiplärka
Turkduva
Törnskata
Törnsångare
Varfågel
Vattenrall
Vigg
Vit stork
Vitkindad gås
Årta
Ägretthäger
Ängshök
Ängspiplärka
Ärtsångare

Gåsahelg

Nu har jag bott så länge i Skåne att jag kände att det var hög tid att äta en gåsamiddag, något jag aldrig provat tidigare. Vi bokade in oss på Kastanjelunds wärdshus över helgen och åt traditionsenlig gåsamiddag i fredags. Gott! Vi passade förstås på att fågelskåda och fotografera också. En tur till Äspet gav fin skådning på en flock snösparvar. Vi strosade också omkring i det vackra naturreservatet Gropahålet. En bra helg helt enkelt.

Läst: Sven Olov Karlsson, Brandvakten

Sven Olov Karlsson.
Brandvakten.
Natur & Kultur 2017.

Den stora skogsbranden 2014 påverkade mig starkt, inte minst på grund av att den härjade i närheten av byn där jag växte upp. Byn som jag för länge sedan lämnat och väldigt sällan återvänder till. Jag minns särskilt hur schizofrena rapporterna om branden kändes, dels den lite loja offentliga rapporteringen som länge var fragmentarisk och nästan notisartad: ”det brinner utanför Sala”, dels det allt mer skräckslagna flödet i sociala medier ifrån min hemby.

Byn ligger en bit ifrån Sala och till en början var det lätt att tro att den inte alls berördes, åtminstone från min skånska horisont. Men folk hemifrån lade upp bilder på förkolnade granbarr som regnade ner i deras trädgårdar och bilder med brandgula horisonter och mer och ner panikartade statusar: var gör vi av våra hästar?

Att jag, sittandes i Malmö, långt ifrån både rök och brandlukt länge kunde tro att läget var under kontroll är väl sin sak. Men när jag läser Sven Olov Karlssons bok om brandförloppet inser jag att det länge kändes så även för dem som bodde i området. Det är ju ingen som säger något annat, så det är väl lugnt? Men till slut måste man ändå ta saken i egna händer och lämna.

Man mår illa av att fly, om ni inte redan visste det. Man är splittrad: uppslukad av orolig undran eller dyster visshet om platsen man övergett. Av en adrenalinkrävande vaksamhet, som om hotet när som helst kan komma ifatt en.
Man är förorättad och betryckt. Stark och klen. Tjatig, bitter, enformig.
Man har flytt och räddat sig. Men det räcker inte. Ingenstans.

Karlssons hem klarade sig, men större delen av hans ärvda skog brann ned. Han sätter sig ned och skriver en bok om det, om denna brand, om bränder i allmänhet och om människans förhållande till skogen. Och om en slags samhällskollaps där det egentligen inte går att skylla på någon för de misstag som begicks eftersom förutsättningarna att göra rätt för längesedan rationaliserats bort.

Att personalstyrkan minskar gör det med största sannolikhet svårt att åka bort på en lång kurs. Eller för en arbetsledare att prioritera anställdas fortbildning.
Och även om ett sådant utrymme finns, kanske man ändå inte förmår att ta sig tid. För snålheten har blivit ett kroniskt tillstånd.

Ett lock som legat på så länge att man vant sig. Så att man inte protesterar mot ännu en reducering.
Så att man är för få redan från första stund.
Så att man låter bli att utbilda sig.
Så att en brand får brinna för att den verkar ligga på fel sida om linjen på kartan.

Karlsson intervjuar ett flertal personer med olika relation till branden. Han åker till Italien och talar med piloterna som i slutet av branden kom flygande, som hjältar, i sina vattenbombsplan. Jag minns dem. Lättnaden. I Italien är skogsbränder vanligare än här och de har därför betydligt mer genomarbetade rutiner för brandsläckning. Men till Västmanland kom de egentligen för sent. Sanningen är att branden fick sitt slut främst för att vinden vände.

Karlsson skriver att skogsbränder nästan aldrig är naturliga. Visst kan blixten skapa något med jämna mellanrum men de allra flesta bränder är frivilligt eller ofrivilligt startade av människan. Skog bränns ner för att få mer jordbruksmark, skog brinner bättre och mer effektivt när vi har huggit ned blandskog och ersatt den med monokulturer av mer lättantändliga arter. Som i Portugal tidigare i år. Och skog brinner ner för att tiden är så snålt tilltagen för skogsarbeten att man inte kan pausa arbetet på grund av svår torka. Som i Västmanland.

Skogsbränderna står för en ohyggligt stor andel av koldioxidutsläppen i världen, samtidigt som förlust av stora skogar spär på växthuseffekten ytterligare. För ett land som Sverige är skogen ekonomiskt väldigt viktig och Karlsson gör stor sak av att vi måste skydda den bättre. Det är tydligt att han önskar sig ett samhälle bättre anpassat till den natur som finns här.

Det gör jag också.

Skriven för dagenbok.com

Dag tre…

… med stillebenförsök. Gissa vem som redan skolkar från stativet och letar efter andra stödalternativ? Det kommer att ta tid detta 😉